HEM |  INLEDNING |  REGISTER |  1984 |  1985 |  1986 |  1987 |  1988 |  1989 |  1990 |  1991 |  1992 |  1993
1994 |  1995 |  1996 |  1997 |  1998 Jan |  1998 Feb |  1998 Mars |  1998 April |  1998 Maj |  1998 Juni |  1998 Juli
1998 Aug |  1998 Sept |  1998 Okt |  1998 Nov |  1998 Dec |  1999 Jan |  1999 Feb |  1999 Mars |  1999 April |  1999 Maj
1999 Juni |  1999 Sept |  2000 |  2001 |  2002 |  2003 |  2005 |  2010 ÅTERBLICK |  DOKUMENT |  VÄNFÖRENINGEN

2005 INLEDNING Bakgrund

TJUGOFJÄRDE ÅRGÅNGEN

Återblick 2010

Då skeppsbyggnadsprojketet var till ungefär en tredjedel färdigt uppstod en för de ursprungliga initiativtagarna förödande maktkamp. Striden stod om mål och finansiering. Hur kunde det hända?

Tidslinje och skapelsehieraki

För att förstå skeppsbyggnadsprojketet som inleddes under 1992 måste man komma ihåg den föregående utgrävningsfasen 1984-94 som skapade de avgörande förutsättningarna för att skeppsbyggnadsprojektet över huvud taget skulle kunna sättas igång.

Från 1984 och tills utgrävningarnas slut 1993 besöktes utgrävningens basläger på Nya Älvsborgs Fästning varje år av ca 40 000 besökare. Under 1986-94 håller Anders Wästfelt enligt protokollförda rapporter 1117 föreläsningar på företag, föreningar, skolor, högskolor och universitet i Göteborg, Stockholm, Singapore, Hongkong, Amsterdam och London. Antalet åhörare kan uppskattas till 100 000 personer. Under dessa år hålls dessutom vid sex tillfällen två heldagar på Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg under rubriken "Människa, teknik, samhälle" vilka varje år besöks av ca 3000 studenter.

Om man bortser från makarna Wästfelt själva fanns efter denna inledande gigantiska arbetsinsats två "institutioner" att basera en fortsättning på. Den ena var utgrävningsstiftelsen och den andra var den Vänförening Berit Wästfelt skapat utifrån besökare och vänner under utgrävningarna och för arrangemangen på Älvsborgs Fästning.

Under projektets skapelseprocess aktiverades följande stödjepunkter i denna ordning:

Det röda krysset markerar var i organisationen Göran Bengtssons stadgekupp Fredagen 20 Februari 1998 klipper av banden med projektets upphovsmän. På ett sätt kan man säga att organisationen förenklas radikalt. Å andra sidan klipper man av nära allt stöd som byggt upp projektet dittills. In på scenen träder nu en liten grupp mycket mäktiga män som kan sätta sig över vilka lagar som helst och som inte behöver något annat stöd än sitt eget. Och bara behöver ha båten byggd, ingenting annat. Om detta var rätt eller fel, bra eller dåligt, var vad hela upphovsrättskonflikten handlade om.

Utgrävningsstiftelsen

Denna stiftelse hade skapats redan 1983 för att vara den formella juridiska huvudmannen för utgrävningen av den förlista Ostindiefararen Götheborg 1738-1745. Ordförande var den dåvarande Landshövdingen Kjell A Mattsson. I och med detta arrangemang kunde Länsresidenset utnyttjas som mötesplats för möten och olika aktiviteter, vilket satte en lysande officiell prägel på projektet. Som historiskt sakkunnig medverkade Professor Jörgen Weibull som vid denna tid utan tvekan var Sveriges starkaste medianamn för den historieintresserade allmänheten. Sjöfartsmuseet i Göteborg under Göran Sundströms ledning var också en av projektets säkra hemmahamnar.

Denna stiftelse upplöstes i och med att utgrävningen var avslutat, men lärdomarna och organisationsformen togs med till skeppsbyggnadsprojektet inklusive att tillfråga Landshövdingen om att hålla i ordförandeklubban.

Goodwillkapital

Genom hela utgrävningsperioden hade Anders drivit en synnerligen omfattande verksamhet med föredrag, utställningar både i Sverige och i Asien samt besöks och företagsarrangemang på utgrävningsplatsen. Internationella utställningar genomfördes i Singapore, Hong Kong och Shanghai vilka, svenska företag på platsen erbjöds att använda i sina lokala marknadsaktiviteter.

Tillsammans med täta mediekontakter skapade Andes Wästfelt under den nära tioåriga utgrävningsperioden, i Göteborg och övriga landet ett goodwill kapital och ett nationellt folkligt nyvaknat intresse för svenskt 1700-tal och vårt gamla Svenska Ostindiska Handelskompani som saknade motstycke och, utan vilket nybyggnadsprojektet varit fullständigt omöjligt.

Under utgrävningsperiodens sista år började Anders Wästfelt aktivt i sina föredrag marknadsföra en fortsättning där han föreslog att en replik av Göteborg borde byggas och inte nog med detta, att projektet skulle fullföljas med en resa till Kina, samt att man skulle återvända till Göteborg än en gång - och att vi "denna gång inte skulle gå på grund". Denna på detta sätt formulerade idén bar hela projektet igenom.

Personligt Nätverk

Efter detta omfattande kontakt och marknadsföringsarbete kunde man inför nybyggnadsprojektet i sitt personaliga nätverk räkna in sakkunniga experter inom alla tänkbara områden såsom Internationell handel, Asien och Kina, juridik, ekonomi, marknadsföring samt en rad kreativa rådgivare, tidigare och blivande sponsorer, offentliga och privata beslutsfattare, media-kontakter inom Press, TV och Radio, personliga vänner, Vänföreningen Ostindiefararen Götheborgs medlemmar. Allt som allt säkert uppgående till flera tiotal tusen personer, i Sverige och Utomlands.

Anders Wästfelt & Berit Wästfelt

Det spelar ingen roll hur man än vänder och vrider på detta projekt. Utan Anders och Berit, inget Ostindiefararprojekt. Även om entusiasm, kunskap och resurser fanns så satt de på olika händer. Vad som behövdes var en enande vilja som kunde motivera alla dessa krafter att samverka och var och en skjuta till just sin bit. För egen del var det här även jag hade min plats.

Initiativtagare

Löst definierad grupp syftande på Anders, Berit och deras närmaste krets av förtrogna som deltog i formulerandet av projektets mål innan insamlingsstiftelsen bildades.

Ledningsgrupp

En av huvudsakligen Berit Wästfelt under 1992-94 handplockad grupp av personer vilkas personliga motivation var så stark att de utan ersättning var villiga att ta ansvar för och själva driva sina respektive områden inom projektet såsom, marknadsföring, skeppsbygge, varv, rigg, smide så länge detta var nödvändigt för att få igång projektet.

Stiftare

Alla intresserade initiativtagare, sponsorer och intressenter från näringsliv och samhälle som var villiga att vid ett möte den 5 november 1993 skriva under Stiftelsedokumentens avsiktsförklaring, samt framgent ansvara för tillsättandet av Stiftelsens styrelse. Just detta påtalades som ett krav under stiftelsemötet som därför enhälligt beslutade att sätta in en årsmötesparagraf i stiftelseurkunden.

Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg III

Skapades av initiativtagarna i November 1993 som juridisk huvudman och ägare av det bolag som skulle bygga fartyget. Den första styrelsen valdes av Stiftarna på det första Stiftarmötet. Avsikten var att denna stiftelses styrelse skulle utgöras av så tunga namn att dessa självständigt skulle kunna samla in erforderligt kapital för att driva projektet.

SOIC AB

Skapades av initiativtagarna i November 1993 och skänktes till Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg III. Aktiekapitalet hade samlats in av Vänföreningen Ostindiefararen Götheborg och betalades in av Berit Wästfelt så att bolaget kunde registreras, varefter aktierna skänktes till Stiftelsen. Den första styrelsen presenterades på Stiftarmötet.

Organisationen och dess svagheter

Ett projekt av denna komplexitet och brist på offentlig eller privat finansiell styrka och uppbackning kan inte organiseras på så många sätt. Värdet av projektet är utspritt över så många år och så skiftande att någon enstaka huvudman inte gärna kan finnas. Vad som är genomförbart är en ideell organisation som driver det hela av eget intresse och försöker finna sponsorer för projektets enskilda delar.

Denna grupp, vilket var projektets Ledningsgrupp, samlar in och kanaliserar de ekonomiska flöden som finns till de inom projektet som är absolut nödvändiga för att hålla det hela i rörelse men som inte kan eller vill göra detta gratis. Inom projektet kan man även försöka driva enskilda aktiviteter i dess skugga så att säga som genererar ett visst överskott för de som arbetar med detta, till exempel café, visningar, souvenirförsäljning, etc.

Det stora problemet var och förblev hur kostnaderna skulle motiveras för dem som på ett eller annat sätt skulle bekosta det. Det var helt klart att i hela Sverige fanns ingen organisation som ensam kunde ta på sig ansvaret för att driva ett så stort och mångfacetterat projekt som detta, vilket lämnade fältet öppet för att skapa en ny. De som kände för det här kunde helt enkelt bara sätta igång.

När projektet väl var i gång och så stadigt förankrat som det kunde bli i såväl Sverige som Kina var läget ett annat. Den internationella uppmärksamheten var oerhörd och inga Kinesiska delegationer besökte Norra Europa utan att göra ett nedslag på varvet. Under 1990-talet utvecklades Kina från Statssocialism till Statskapitalism. Omställningen bland internationella ledare var inte så snabb som kinesernas egen. Frågan blev nu snarare vem som skulle slå i den sista spiken och därmed kunna ta åt sig äran av det hela, snarare än vilka det egentligen var som slog i den första.

Den uppenbara svagheten i projektet var att den formella makten i detta projekt fanns samlad i två styrelser - Stiftelsen respektive SOIC AB - som initialt kunde sitta med armarna i kors medan Ledningsgruppen arbetade gratis med att driva projektet framåt. Under flera år verkade det som om man bara väntade på att initiativtagarna och deras ledningsgrupp skulle tröttna (vilket de ju måste göra förr eller senare av ekonomiska skäl om inte annat?) för att då kunna ta ett besluta om man då skulle lägga ned projektet eller gå vidare i egen regi.

Söndrandets tre delar

Nu visade det sig att den av Berit skapade Ledningsgruppen var oerhört seg. I stort sett utan offentlig uppbackning eller stöd fick man både varvet byggt och igång skrovkonstruktionen. Attackerna sattes in på tre olika ställen: 1. Blockering av kommersiella sponsorer(Mars 1996 - ), 2. Splittring av Ledningsgruppen (Dec 1996) och slutligen när ingenting annat hjälpte 3. Övertagande av formell makt (Okt 1997-Feb 1998).

1. Blockering av kommersiella sponsorer (Mars 1996 - )

Projektets framtida inkomster angreps genom bildande av en organisation kallad Kinarådet. Här ingick ledande företrädare för Göteborgs stad, vilka även hade ledande positioner inom Ostindiefararprojektet. Dock inte så ledande att de utan vidare kunde saluföra projektets marknadsvärde, vilket man dock gjorde genom kompletta aktiviteter i Kina under eget namn. Kinarådets angrepp riktade sig mot projektets kommersiella sponsorsunderlag då stora aktörer gavs intrycket att de längre fram kunde tillförsäkras ett utnyttjande av projektet, då skeppet väl var byggt, utan att gå in med pengar till skeppsbygget redan nu. För att förstå hur medvetet Göteborgs stad lurade oss här, se PM om Kinarådet, 28 januari 1998.

2. Splittring av Ledningsgruppen (Dec 1996)

Då projektet i praktiken drevs av en oavlönad ledningsgrupp kunde SOIC ABs styrelse genom att välja ut ett litet fåtal nyckelmedarbetare som skulle kunna få lön, medan andra förvägrades ens samarbetsavtal, ekonomiskt pressa ut dem som ej önskades eller behövdes i ett skeppsbyggnadsprojekt med en reducerad målsättning. Detta meddelades den då verksamma ledningsgruppen den 16 december 1996 av den dåvarande styrelseordföranden Bengt Tengroth. Beskeded var att SOIC AB beslutat att tre personer nu skulle anställas, varav endast två fanns i den nuvarande organisationen, och att varvet nu skulle vara stängt tills vidare, tills man under våren avsåg att öppna igen med ny personal.

3. Övertagande av formell makt (Okt 1997-Feb 1998)

Övertagandet av den formella makten över hela projektet är fortfarande den mest generande delen av övertagandet då den krävde att ett flertal personer i offentlig och ledande ställning i samhället både behövde ljuga och utnyttja mycket avancerad juridisk expertis för att försvara ett agerande som i vilket fall som helst var lagvidrigt. Därom rådde aldrig någon som helst tvekan, men att man har rätt behöver inte betyda att man får rätt.

Mycket kortfattat beslutande den dåvarande ordföranden i Stiftelsen Ostindiefararen Götheborg, dåvarande Länsrådet Göran Bengtsson, att inför det omedelbara hotet att bli avsatt av Stiftarna på ett av stiftarna sammankallat årsmöte fredagen 20 Februari 1998, meddela att han låtit ändra de i Stiftelseurkunden ingående stadgarna och tagit bort den paragraf som stadgade att Stiftarna skulle välja Stiftelsens ledamöter, och att han därmed inte kunde väljas bort. (Se Stadgekupp etc. nedan). Detta var så fräckt att det var nästan roligt.

Detta ledde emellertid initialt till att Stiftarna av respekt för Göran Bengtssons ämbete valde att skjuta upp årsmötet tills man hunnit talas vid. Nu tog åratal av juridiska prövningar vid, vilka Göran Bengtsson så småningom förlorade. Åsrmöten måste hållas och styrelse skall väljas. Stiftelseurkunder går praktiskt taget inte att ändra vilket alla självklart vetat från början. Inte minst Länstyrelsens chef själv, som är alla stiftelsers tillsynsmyndighet.

Nästa steg var då till sist att manipulera själva stiftelseurkundens röstlängd så att man höll det årsmöte man blev tvingad till, men definierade om vilka som var stiftare. Till och med Anders Wästfelt själv underkändes som stiftare av de inhyrda advokaterna som på plats under årsmötet avgjorde vilka som fick rösta eller inte.

Under tiden gick som planerat åren, och det blev efter hand meningslöst att fortsätta diskussionen allt eftersom skeppet byggdes vidare med i huvudsak offentliga medel.

En nästan humoristisk detalj är att i och med att Stiftelsens styrelse förnekade att Stiftelsens årsmötesparagraf var giltig, man därmed även förnekade den grund och den paragraf man själv en gång valts in genom.

Efter att ha frikopplat sig från Stiftelselagen var det dags att håna Bolagslagen och under 1998 slå samman SOICs styrelse med Stiftelsens styrelse, vilket innebar att en liten grupp personer kunde bära två hattar och det ägda bolagets styrelse bara behövde rapportera till sig själv.

Ett komplicerat och redan från början nästan omöjligt projekt fördes därmed på något sätt i hamn och om detta var bra för Sverige eller någon annan än de som hade roligt medan det pågick, får väl framtiden utvisa.

Jan-Erik Nilsson

 


Comment

Denna sidas absoluta URL är:
http://www.ostindiefararen.com/tidningen/aw2010.shtml.
Länka gärna dirket till den!


Några viktiga dokument i fulltext

HEM |  TIDNINGEN |  Programförklaring 1993 |  Rune Ströms Roderdonation 1996 |  SOIC AB 1994 |  STIFTELSEN 1997
Nej till IT 1997 |  Berits brev 1997 |  Kinarådet avslöjas, Jan 1998 |  Stiftelsens stadgar |  Lena von Sydows Brev |  Bilsabotage 1999
Brev till Medlemmar 1999 |  Brev till Stiftare 1999 |  Brev till Sponsorer 1999 |  Anders' Brev till SMG 1997/98
Externt: Kinarådets egen rapport, Juni 2000


Internettidningen Ostindiefararen Götheborg är en registrerad tidskrift.
Ansvarig utgivare: Anders Wästfelt - Redaktör: Jan-Erik Nilsson
Information av redaktionellt intresse kan sändas under fullständigt anonymitetsskydd till redaktionen.
e-mail: anders@ostindiefararen.net
Denna sidas adress på Internet är: http://www.ostindiefararen.com/tidningen/
Länka gärna direkt till den!


Denna hemsida motsvarar innehållsmässigt den ursprungliga web-sidan som den skapades, huvudsakligen under åren 1998-2000. Sidan har uppdaterats grafiskt på grund av skillnader i html och kodningspraxis, nutida högre skärmupplösning och för bättre sökmotoroptimering (SEO) mm. En viss språklig polering har gjorts men inga faktauppgifter har lagts till, förändrats eller tagits bort. Email och länkadresser har uppdaterats till nuvarande (2010) och fungerande. Navigations-menyerna har ändrats för att förbättra överblick och åtkomst. Web design och innehåll © Anders Wästfelt och Jan-Erik Nilsson 1983-2010