HEM |  TIDNINGEN |  Programförklaring 1993 |  Rune Ströms Roderdonation 1996 |  SOIC AB 1994 |  STIFTELSEN 1997 |  Nej till IT 1997
Berits brev 1997 |  Kinarådet |  Stiftelsens stadgar |  Lena von Sydows Brev |  Bilsabotage 1999
Brev till Medlemmar 1999 |  Brev till Stiftare 1999 |  Brev till Sponsorer 1999 |  Anders' Brev till SMG 1997/98

DOKUMENT I URVAL

Direktör Rune Ströms artikel om sin donation av medel för att bekosta Ostindiefararen Götheborg IIIs roder, den 30 maj 1996


I maj 1996 arrangerade Vänföreningen Ostindiefararen Götheborg en ostindisk vecka ute på varvet Terra Nova. Det var en vecka fylld med aktiviteter. Bland de tusentals besökarna mötte Berit Wästfelt ett bekant ansikte, det var direktören Rune Ström.

- Hej, skall inte Du också vara med och bekosta någon del av båten? frågade Berit Wästfelt.
- Jo, kanske det, sa Rune Ström. Vad kostar rodret? och blev därmed projektets hittills störste privata donator med en gåva på hela 350 tusen kronor.

Varför – berättar han själv i nedanstående nostalgiska funderingar kring äventyret Ostindiefararen Götheborg III, och några andra mindre äventyr.

Terra Nova Business Clubs möte den 30 maj 1996 kunde "spikförsäljaren" Bo Alfredsson tillsammans med Anders Wästfelt och VD Erkki Persson överlämna en modell av rodret, förfärdigad av ek från Ostindiefararens Götheborg III kölstockar, till en glad Rune Ström.


Äventyret Ostindiefararen Götheborg III

Av: Direktör Rune Ström

Vad var det som hände på hösten 1745 när Ostindiefararen Götheborg efter en lång och strapatsrik resa mer eller mindre snubblade på målsnöret? Hade fartygsbefälet påbörjat festligheterna några timmar för tidigt eller utbröt det myteri när besättningen blev glädjerusiga vid åsynen av Vinga?

När jag vid ett studiebesök på Terra Nova 1995 lyssnade på den trevliga och fascinerande berättelsen om detta äventyr blev jag omedelbart intresserad. Det här måste ju vara ett unikt tillfälle att skapa ett projekt som sätter Göteborg – ja, hela Sverige – på världskartan!

Havet - ett äventyr.

Alla tycker vi väl om äventyr, i större eller mindre omfattning. På hemväg från detta studiebesök gick mina tankar bakåt i tiden. De stannade på 1945, dvs precis 200 är efter den stora smällen i Göteborgs hamninlopp.

Min barn- och ungdomstid tillbringade jag vid Öresunds stränder. Här hade mina förfäder sina rötter och havet var deras arbetsplats. ”Att segla var nödvändigt” och sundet gav mig åtskilliga äventyr. När andra världskriget tog slut 1945 tog några danska flyktingar sig friheten att återvända till hemlandet med hjälp av min flatbottnade eka. Den måste ju räddas! Så en morgon bar det iväg på cykeln, via färjan till Helsingör och längs stranden norrut på danska sidan. I Hornbeck låg ekan. Med hamnfogdens hjälp surrades cykeln i aktertoften och så ut på böljan den blå. Vem hade hört talas om flytväst? Ekan var tre meter lång och tre bord hög. Vinden var måttlig men strömmen stark och det bar i väg mot Kattegatt. Det var för sent att vända. Efter fem timmars kamp – och åtskilliga blåsor i händerna – anlände jag till hemmahamnen i skymningen. Det blev mer kritik än uppmuntran för detta dumdristiga tonårsäventyr, men skutan räddades!

Därefter flyttade jag till Göteborg för studier. Lasse Dahlqvist och Evert Taube hade redan bäddat för detta nya äventyr! Deras visor berättade så målande om det spännande livet till havs.

Efter ingenjörsexamen blev det jobb på varvet i Helsingborg, men snart var jag tillbaka i Göteborg. På Eriksberg! Båda varven är nu nedlagda sedan länge. Blev verkligen mina fem år som skeppsbyggare så förödande?

Varför ett roder?

Såväl min far som farfar rymde som tonåringar till sjöss. Ja, inte samtidigt men av samma anledning, havet lockade. Men man måste ju inte gå till sjöss bara för att man gillar hav och äventyr. Så när Eriksberg fyllde 100 år 1953 passade jag på att byta ut den ”säkra” skeppsbyggarbranschen mot den då både okända, för att inte säga ökända, och osäkra plastbranschen.

Att rita och bygga fartyg hade efterhand blivit rutinbetonat. Allt mer standardiserades och det blev inte mycket över för egna initiativ. Något måste göras. Det fanns då också en längtan efter att få uträtta något – att skapa stimulans och spänning i tillvaron. Kanske var det därför att jag som de flesta andra, både seglare och entreprenörer, gillade att styra? Jag ställde därför frågan – varför inte starta eget och få styra själv? Tänkt blev gjort och med facit i hand blev det ett 40-år långt, spännande äventyr!

Snart är det sekelskifte

Ånyo rustar sig Ostindiska Companiet för att skicka iväg en ny Göteborgsk handelsresande ut på haven, till det fjärran Kina. Denna gång blir det säkert en större uppståndelse när skeppet lägger ut från Göteborg. Ut från Eriksberg, denna min gamla arbetsplats, numera Terra Nova, På något sätt känns det som om cirkeln slutits efter alla dessa år.

Det skall verkligen bli ett högtidligt ögonblick att på första provturen till Vinga, om så bara för några ögonblick, få lägga handen på rorkulten till det ”egna” rodret.

Detta är bara ett av skälen för mig som gammal skeppsbyggare att ge ett bidrag till detta historiska projekt. Ett annat skäl är att entusiastiska och frivilliga initiativ måste uppmuntras. Det har alltid gett resultat.

Dessutom behöver vi alla ett stänk av äventyr, och att få deltaga i förverkligandet av nya Ostindiefararen Götheborg III är ett stort äventyr!

Rune Ström
Göteborg i juni 1996